min relation till kyrkan.

Publicerad 19.05.2015 kl. 21:35

Det har snurrat berättelser om realtionen till jesus och kyrkan i bloggvärlden de senaste veckorna. Tänkte jag skulle berätta lite om min relation till det hela.

Jag är ju hemma från Österbotten och det är ju känt för att vara ganska religiöst, men ändå har jag aldrig upplevt det så. Jag har alltid varit en sån person att jag är emot allt i början. Har typ en inre rebell eller något.

I min familj är ingen speciellt religiös. Alla är med i kyrkan (förutom pappa som gick ut för några år sedan) vi har blivit döpta, konfirmerade och så vidare men vi har aldrig egentligen pratat om religion. Det är liksom bara något som ligger där i bakgrunden. Man går i kyrkan när det är något viktigt, när någon dött eller på alla helgona eftersom det är stämningsfullt. Aldrig någon julkyrka för då är vi hos mommo på mat. Så jag har iallafall inte ärvt en åsikt om kyrkan. Möjligtvis min pappas skeptism men inget mera. 

I lågstadiet hade vi en väldigt religiös lärare i några år och vi läser bibeln, sjöng psalmer och tävlade i någon psalmtävling och tog massa pris, men ändå reflekterade jag aldrig över religionen. Det var bara en del av skolan på samma sätt som matte eller historia. I högstadiet hade vi en väldigt bra lärare i religion som egentligen aldrig tog ställning för någon religion utan bara undervisade om alla. Som det ska vara. På samma sätt var det också i gymnasiet. Så kan väl då också säga att skolan har inte heller tvingat på mig någon viss syn eller åsikt på religion. 

När jag började högstadiet fick vi också börja hänga på församlingens ungdomsgård. Där kunde det hända att vi sjöng psalmer och sånt, men mest spelade vi spel och tittade på film. Även om det var församlingens så tyckte jag aldrig att någon pressade religionen på mig. Det var aldrig någon som försökte frälsa mig. Några gånger åkte jag på höstdagarna, ett evenemang som ordnades av kyrkan, men inte då heller för religionens skull utan för att mina vänner skulle åka och det verkade roligt. Åkte dit, sjöng psalmer och skaffade nya vänner. Och även om det var ett kristet evenemang tog jag aldrig till mig det. Jag tänkte inte ens på gud eller jesus en enda gång. På helgerna sprang jag i Åminne eller var på hemmafester och smygdrack, eller knappast var det så speciellt i smyg. Mamma och pappa visste väl nog vad jag sysslade med. Ändå vad jag välkommen på ungdomsgården. Så länge vi inte drack där eller kom dit påverkade var vi välkomna. Ingen lämnades utanför.  

När det var dags att gå i skriftskola var det också självklart att jag skulle gå, för alla gör det. Även om pappa skämtade om att jag skulle få 50 euro om jag inte gjorde det. Ville ju kunna bli hjälpledare för att kunna jobba med junior/minior och vara lägerledare. För det fick man lön för. Under skriftskolelägret var jag som vanligt emot allt. Jag och mina kompisar var "coola" och var som vanligt negativa. Vi hängde ute, var uppe alldeles för sent och min kille som jag då inte ännu var tillsammans med var ledare på det lägret och tyckte jag var världens snorvalp. Vilket jag säkert var också. Men ändå behandlades vi väl. 

Efter det var jag ganska aktiv inom kyrkan i några år. Var hjälpledare, ledde barngrupper och var ledare på både barnläger och skribaläger. Och inte en gång reflekterade jag över religion. Inte en gång försökte någon tvinga religionen på mig och jag tvingade absolut inte religionen på någon. Kanske till och med lite motsatsen, vad jag kommer ihåg iallafall. 

Jag måste nog säga att jag är lite stolt över Malax och deras sätt att hantera unga och religion. De ungdomsledare och präster som jag har varit i kontakt med har alltid var väldigt neutrala och aldrig tvingat någon i något. Församlingen har varit ett roligt och tryggt ställe att vara på. Man kände sig alltid välkommen, även om man kanske inte visste vad man trodde på. Inte en enda gång har någon försökt frälsa mig. Inte en enda gång har någon heller dömt mig på basis av mina åsikter. Alla har varit lika värda. 

Jag önskar att alla skulle ha fått ha det på de sätt som jag haft det. Alltid fått tycka och tro vad jag ville. Aldrig blivit tvingad till något. Aldrig blivit lämnad utanför. De förespråkade vikten av att vara sig själv och inte låta någon annan påverka en. Jag är så tacksam över det. 

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?
Intressant att läsa! Jag har nog också upplevt att min församling var väldigt inkluderande, det var nog mest jag som grubblade mycket och därför inte kände mig som en av alla andra. Andra flöt väl bara med utan att bry sig men jag ville ju ha en tro och var frustrerad då prästerna och ledarna sa så mycket som klingade fel i mina öron.
Men allt det här är förstås väldigt personligt. Tror alla upplevt religion i ungdomen på olika sätt.
Malin19.05.15 kl. 23:15
De e säkert så! :) Intressant ändå hur olika man upplever det.
27.05.15 18:12
Bra skriva Jenna! Ja haller me ti hondra procent! :)
noris20.05.15 kl. 11:13
Tack finis! :))
27.05.15 18:12
Oj, tänk om alla församlingar/människor(ja, alla religioner kanske) vore såhär - - då skulle nog alla vara nöjda och må bra.. Och folk skulle kanske få hitta sin personliga tro(eller icke-tro) i lugn och ro.. I Oravais har jag inte heller upplevt nåt påtvingande, var t.o.m aktiv i en kyrkokör ett par år utan att jag kände att man var illa tvungen att tro på det ena eller andra :) Samma gällde församlingens ungdomsgård.
Maria21.05.15 kl. 01:47
De är bra ju bra att du också upplevde det så! Så tråkigt bara att det finns ställen där det inte alls varit så!
27.05.15 18:13
34640EF4-BEBB-458B-8393-B7AD8D6AD320

  Jenna / 24 / Helsingfors

Jobbar som verksamhetledare på Svensk Ungdom, är mamma till Agnes och bokälskare. Är också hetsig feminist, förälskar mig i främmande städer och gillar att argumentera.

Min blogg är lite som mitt anteckningsbok där jag skriver om min vardag, saker jag läst, inspiration och åsikter. 

Kontakt: 

jenna.vierinen(a)gmail.com / jenna(a)su.fi

 

Follow on Bloglovin

SAM_6011_Fotorddd

bokklubben-rund