sommaren som kommer bli en övergång till något nytt. till någon ny.

Årets första riktiga sommarvecka lider mot sitt slut. För precis så känns det, som om det var den här veckan som det blev sommar. På riktigt. Och vi har verkligen maxat den här veckan. Hängt ute mycket, varit till stranden, gått barnbent och hängt med människor vi gillar. Helgen blev det sommar deluxe och går kanske till mannaminne som en av de härligare stadssommarhelgerna. Jag märker att den har skapat massa nya saker i mig. 

Det händer så mycket i livet just nu. Både stora och små saker som jag känner är lite svårt att greppa känslomässigt. Jag märker att jag har känslorna på ytan och suger likt en svamp in allt. Jag har alltid varit känslosam men det känns annorlunda nu, som om någonting ändrats. Kanske är det livet med Agnes som påverkar mig. Hur jag märker hur hon växer både fysiskt och psykiskt varje dag, och det känns lite som om allt rusar förbi i ultrarapid. Som om jag kommer vakna upp en dag och den här sommaren kom och for utan att jag riktigt var helt medveten om det. Den Agnes som nu är kommer vara borta och jag har inga riktiga klara minnesbilder av vad som hände. 

Kanske det att mitt liv har gått så snabbt framåt, och fortsätter att göra det utan att jag har kontroll. Att så mycket har hänt den senaste två åren som inte jag egentligen inte kunnat kontrollera, och att jag nu först märker det. Jag som alltid gärna har kontroll (även om jag inte lyckas) plötsigt är i ett skede där det mesta bara sker. Och det finns inget jag kunde göra. Livet håller på, eller inte ens håller på utan har, ändrats och jag måste lära mig acceptera att mycket som skett och kommer är ske är utanför min kontroll. Men känslorna har inte hängt med och nu när de börjar komma ikapp är det lite svårt för mig att veta hur jag ska hantera det. 

Någonting är annorlunda nu. Vad det är vet jag inte ännu, och det behöver inte nödvändigtvis ens vara negativt. Något har bara ändrats. Det ligger i mitt undermedvetna och är påväg upp till ytan. Vad det är vet jag inte. Ännu. Men känner på mig att den här sommaren kommer det komma fram. Varför det blev just nu, den här tiden på året, och om det har något med sommaren att göra eller om det bara är en slump vet jag inte. Men tid lär väl visa vad det är. Jag måste bara forsätta ta ut det mesta av sommaren och hoppas det hjälper mig hitta lite frid och förstå mig själv och vad som är på gång. Jag tror att till hösten kommer jag ha börjat skapa mig en ny identitet.

Nu när jag skriver det här slår det mig att kanske det har att göra med att till hösten ska jag verkligen bli en ny version av mig själv som jag aldrig tidigare varit. Jag kommer inte längre vara hemma med Agnes, vi kommer börja ett nytt sorts liv och jag ska börja skapa mig en ny identitet. I över ett år har jag bara varit mamma, för det var jag någon helt annan och i höst ska jag bli någon helt ny. Och den här sommaren är övergången till det. Vad "det" är, ja det vet jag dock inte. Ännu. Plötsigt blev det här någon sorts terapisession för mig själv som ni fick ta del av. Så varsågod, välkomna in i mitt förvirrade huvud. Vad kommer månne den här sommaren leda till? Kanske det är det här som kallas identitetskris?

Publicerad 18.06.2017 kl. 22:37

en fråga om politiken.

Fick en fråga för någon dag sen som jag känner kräver ett eget inlägg. Mest för att det är något som länge tänkt ta upp med det har liksom inte blivit av. 

fullsizeoutput_95f8

Är det ett medvetet val att du lämnat bort politiken i din blogg? Det skulle vara kul att läsa om varför du ville ställa upp och vad du ger politiken. Eller har du skrivit om det redan?

→ Om det har varit medvetet? Nej faktiskt inte. Det har bara blivit så. Hade faktiskt planer på att skriva mer om det nu inför kommunalvalet, men av någon anledning har jag inte kommit till skott. Det har varit mycket annat med en soon to be ettåring, jobb och sånt som jag prioriterat högre. Men det betyder inte att det inte är viktigt för mig. Agnes har bara varit snäppet viktigare.

Jag ställer upp för att jag blev tillfrågad. Det var alltså inte något som jag själv fick för mig, men politik och samhälle har alltid intresserat mig och jag har också varit lite aktiv inom SU (har suttit i LSK's styrelse som är en del av SU). Så det kändes ändå som ett helt naturligt beslut att ställa upp. Kommunalvalet är ett partival och ju mer kandidater ett parti har desto bättre. Så för mig är det ett sätt att stötta mitt parti, det vill säga SFP. När jag ställde upp var det med tanken om att jag troligtvis inte kommer kunna satsa fullt ut på att göra kampanj, utan det är mer ett stöd. 

Men jag tror också att jag skulle kunna passa i politiken. Jag har intresset, jag står för min åsikt men också villig att höra och diskutera andras. Jag har förutsättningarna att göra min röst hörd och är inte rädd för att göra det heller. I dessa tider när högerrösterna är högre än någonsin så anser jag att vi behöver människor i politiken med mera liberala, humana och jämställda åsikter. Någon som prioriterar de grupper som så lätt förbises. Jobbar för studerande, åldringar och fattiga bästa. Jag vill att vi ska bo i ett land som vi är stolta över, en regering står för saker som jag står för. Och tyvärr tycker jag inte det är så för tillfället. 

Hoppas det här svarade på frågan. Valdagen närmar sig med stormsteg och på söndag är sista chansen att rösta. Jag tycker det är så viktigt att alla som kan tar tillfället i akt och röstar. Om ni bor i Esbo och känner att jag skulle passa, skriv då 724 på lappen. Finns det himla massa fina, duktiga och smarta kandidater både i Esbo och i andra kommuner. Här hittar ni SU's kandidater, och här Svenska Kvinnoförbundets.

Publicerad 04.04.2017 kl. 07:05

en svart dag för mänskligheten.

chocken

Den här bilden postade jag på instagram på morgonen. Igår kväll var jag faktiskt så säker på att Hillary Clinton skulle vinna valet. Tänkte att folk kan väl påriktigt inte vara så dumma att de röstar på någon som Donald Trump. Men när killens alarm ringde och han pickade i mig och sa: "Det ser ut som om Trump vinner" kunde jag inte tro på det. Måste kolla telefonen för att faktiskt kunna tro att det var sant. 

Och ännu när det stod 215-247 (eller vad det nu var) så tänkte jag att nå hon kan ännu vinna. Hon kan ännu gå om, men så plötsligt meddelar de att USA har en ny president. Donald Trump. Och även om jag på bilden ser mest skeptiskt ut så var jag faktiskt mest ledsen. Det kom till och med någon tår, men inte på grund av det faktum att Trump hade vunnit. 

Jag blev så ledsen och mådde rikigt illa på grund av att en man som uttalat sig rasistiskt, nedvärderande, kvinnofientligt, som har sagt att man borde straffa de som gör abort, som vill bygga en mur till mexiko, blir president över kanske den hittills mest kompetenta kvinnliga kandidaten genom tiderna. Att även om hon jobbat inom politiken, i vita huset, betydde det inte något. 

Som jag skrev på instagram så trodde jag att jag skulle få vakna upp och säga till Agnes att nu finns det bevis på att hon kan bli vad som helst när hon blir stor. Men det kunde jag inte. Som tur är hon ännu så liten så hon inte förstår, för jag vet inte hur jag ska förklara hur en man som Trump kan bli världens mäktigaste man. Hur världen än en gång visat att så länge du är man så har det ingen betydelse vad du säger eller gör, hur dåligt du beter dig, du kan ändå bli USA's president. 

Är så fruktansvärt besviken. På valet, på USA's befolkning, på världen. Att det skulle sluta så här trodde jag verkligen inte. Jag har exakt samma klump i magen som efter förra riksdagsvalet. Hillary Clinton fick flest röster av folket, men det räckte inte hela vägen. Populismen vann än en gång. Men lite hopp känner jag ändå. För om millennials (18-34 åringar) skulle fått bestämma (se bilden nedan) så skulle Clinton vunnit överlägset. Och det känns ju lite bra iallafall, att framtiden åtminstone ser lite ljusare ut. 

Publicerad 09.11.2016 kl. 20:37

om man ger sig in i leken får man leken tåla.

Det blev ju ett himla ståhej här på Ratata i februari. En tyckte att det figurerade för mycket smoothiebowls, mens och inredningsbilder på Ratata och en (många) höll givetvis inte med. Eftersom det finns många vardagsbloggar på Ratata är det kanske inte konstigt? Alla har rätt till en åsikt, både de som var för och emot. Och alla har också rätt att försvara sig. Tycker jag. Men sedan eskalerade det hela till en nivå som jag inte riktigt gillar. Personen som skrev det första inlägget ansåg att de som försvarade sig tog sig själva lite för seriöst och svarade till en av de som tog mest avstånd till ett nytt inlägg. Det också helt okej enligt mig, men det borde ha slutat där. 

Personen tyckte sedan att det blev någon sorts häxjakt mot hen och att om man har en åsikt som hen hade så får man motstånd. Och plötsligt blev det hen som började ta sig själv på lite för stort allvar. Dessutom fortsatte hen att hänga ut bloggaren som ställt sig på andra sidan i var och vart annat inlägg. Där passerade hen en gräns som jag inte tycker är okej. 

Om man ger sig in i leken får man leken tåla heter väl ordspråket, och det är precis vad denna bloggare borde förstå. Om hen har en åsikt vill ju förstås andra också dela med sig av sin åsikt i ämnet, oavsett om det är samma eller totala motsatsen. Men det ger hen inte rätten att sedan etsa sig fast vid en av de personer som haft en åsikt och kontinuerligt rikta smått hånande inlägg mot den. Jag hade hoppats på lite mer moget beteende än så. Speciellt av en person som enligt bloggen uppnått en ålder var man räknas som vuxen. 

I ett inlägg lite senare riktar sig personen till Ratatas 10 mest lästa bloggar, och att i dessa förekommer sällan negativa eller kritiserade kommentarer vilket hen anser kan (för att citera) "fucka med huvudet en aning". Till sist ställer hen fråga om vi då tycker det är hälsosamt att inte få någon kritisk kommentar. I och med att jag är en av de 10 bloggarna så vill jag förstås svara på det här. Det kommer sällan sådana kommentarer, iallafall på min blogg, men det gör ändå inte mig högfärdig. Bara för att de flesta som läser min blogg skriver fina saker betyder det inte att jag inte har en distans till allt det och förstår att allt jag skriver inte är det bästa någon någonsin producerat. Lite fiffigare än så är vi nog. 

I kommentarerna under det inlägget är det någon anonym som skriver (för att citera igen) "Nångång bland alla smoothiebowls o marimekkopaitor sku ja vilja läsa om nattångesten som kryper på och pengaproblem bland dessa bloggar, för att kunna identifiera mig själv med dessa människor och få en "behinde the scenes" från den ljusa bloggosfären" och det här är verkligen något som man som vardagsbloggare fått höra sedan urminnes tid och i och med att jag nu troligtvis är en av de bloggar som anonym syftar på så riktar det sig till mig (inte personligen men ändå). Men det är något som stör mig lite i det hela.

Visst skulle jag kunna blogga om min nattångest och pengaproblem, men vad ska jag göra om jag inte har några sådana då? Om min ekonomi är i skick och min nattångest sträcker sig så långt som att jag drömmer mardrömmar om hur jag inte tvättat alla babykläder ännu? Då känns det mer som att håna de som faktiskt kanske har ångest på riktigt eller har seriösa ekonomiska problem. Ska jag då istället hitta på saker för att det ska vara lättare att relatera till mig? Om mitt liv faktiskt kretsar mest kring nyinköpta blombuketter, inredningstankar och serier, ska jag istället ljuga ihop något för att göra min blogg mer realistisk? Visst kanske jag inte laddar upp bilder på mina döda blommor, men det är oftast för att de åker i roskis och ersätts med nya sekunden de dör. Borde jag dra ut på processen och då visa dem för att mer ska läsa min blogg?

Nä, hellre skriver och bloggar jag om det som faktiskt är mitt liv. Och de som då inte gillar det kan klicka in sig någon annanstans. Jag tänker fortsätta blogga om "marimekkopaitor" och fräscha tulpaner. Om jag någon dag vaknar kallsvettig av andra drömmar än hur vi inte hämtat bebins vagn ännu lovar jag skriva om det! 

Tack och hej nu ska jag göra en smoothie, medan kan ni få titta på mina fina tuplaner! 

veckans bukett

(PS. Valde att inte skriva ut någons namn/bloggadress för att jag inte vill hänga ut personerna i fråga ifall de inte vill bli nämnda, vilket jag tycker är den goda ton som alla bloggare borde ha!) 

Publicerad 24.02.2016 kl. 13:05

haters gonna hate, but this is what I ate.

HatersGonnaHateButThisIsWhatIAte

Ni har väl inte missar Miilos (och Hannas!) inlägg om "Haters gonna hate, but this is what I ate"? Tycker hon skrev så klockrent om herrns kritik till ratata. Självklart har alla rätt till en personlig åsikt, och alla kanske inte tycker om frukostar, mens och inredning, men om det är vad majoriteten av bloggarna skriver om så är det väl inte konstigt att det hamnar på första sidan? 

Variation är självklart bra, men då måste man leverera något också! Och bli bättre på att marknadsföra sina inlägg så att en hittar dessa. Själv tycker jag inte det är något fel på någon av de ovannämnda ämnena, utan älskar både att skriva om och läsa om dem. Så i ren protest tänker jag nu bomba er med matbilder because: haters gonna hate, but this is what I ate! 

HatersGonnaHateButThisIsWhatIAte

HatersGonnaHateButThisIsWhatIAte

HatersGonnaHateButThisIsWhatIAte

HatersGonnaHateButThisIsWhatIAte

HatersGonnaHateButThisIsWhatIAte

HatersGonnaHateButThisIsWhatIAte

Publicerad 10.02.2016 kl. 19:27

längtan efter vår och rosaskimrande himlar.

källa.

Det finaste som finns: en himmel i skymning. Kombinationen av rosa, lila, blått och orange. Varmt och kallt i ett. Studen då dag och natt möts och blandas till ett rosaskimrande paradis. Som jag längtar efter våren. För då domineras himlen av rosa skimmer var och varannan dag. Det finns en värme i det som sällan ses under de kallare månaderna. En trygghet.

Är lite i obalans just nu. Gårdagens "äventyr" tog hårdare på psyket än jag trodde det skulle göra. Var helt utmattad igår och sov 12 timmar inatt. Har inte gjort det på väldigt länge. Är fortfarande i någon sorts känslosam berg- och dalbana och känner att jag har alla känslor på utsidan. Tidigare har jag inte känt mig speciellt orolig men plötsligt är det det ända jag känner. Så just nu längtar jag väldigt mycket efter våren. Efter rosaskimrande himlar och en bebis på utsidan. Oron kommer säkert forsätta resten av livet, men förhoppningsvis på ett annat sätt än nu. 

Publicerad 06.02.2016 kl. 18:02

vem klär vi oss för?

I senaste avsnittet av Säker Stil podden pratade Ebba och Emilia om vem vi klär oss för. Alltså när du går upp på morgonen och klär på dig. När du väljer vilken outfit du tänker ha på dig den dagen, vem klär dig för då? Tar du det för din egen skull? För att du ska känna dig bekväm och snygg? Eller klär du dig för någon annan? För att du vill göra en visst intryck på de du ska träffa under dagen eller för kanske för att provocera någon?

Många kanske reagerar här och tänker att man ska alltid klä sig för sig själv och ingen annan. Och visst håller jag med om det, men det finns också vissa tillfällen som du faktiskt måste/vill klä dig för andra. Till exempel inför en arbetsintervju. Helst kanske man vill gå i mjukisbyxor men man vill ju göra ett bra intryck, så då väljer man istället något som gör att man verkar intressant. Agreed?

Personligen klär jag mig kanske 70 % för mig själv och 30% för andra. Min garderob består till största del (okej visst finns de plagg som jag inte har en aning om varför de hänger där) av plagg som jag så gott som alltid känner mig bekväm i. Och oftast när jag väljer vad jag ska ha på mig, väljer jag något som speglar hur jag vill känna mig under dagen. Men också väljer jag något som jag vill att ska ge människor ett visst intryck av mig. Eller så kanske jag vill klä mig extra fin för min killes skull, och då väljer jag något som jag vet han tycker jag är fin i. 

Dit jag vill komma med allt det här är att jag tycker inte det är fel att klä sig för andra personer ibland. Kläder är (för mig iallafall) ett sätt att uttrycka mig och ge mig självförtroende och i det ingår ibland att väcka andras uppmärksamhet. Om det så då är en positiv eller negativ reaktion man söker. Men det är också viktigt att komma ihåg att även om man klär sig för andra så aldrig glömma bort sig själv i det. Så om din partner tycker att du är jätte fin i ett visst plagg, men du känner dig hemsk i det, välj bort det! Välj alltid dig själv först. 

Kläder är till för att spegla vår personlighet och få en att känna sig bekväma i sig själv. Glöm aldrig det! 

källa.

Här är ett moodboard för vad jag är sugen på stilmässigt just nu. Det fina med kläder och andras stil är att den är kanske den bästa inspirationskällan för en själv. Titta på vad andra har på sig och låt dig inspireras till att skapa din egen tolkning om du har svårt att hitta något att ha på dig! 

Vem har sagt att kläder bara handlar om konsumtion? Det finns så mycket annat fint med dem också! 

Publicerad 29.01.2016 kl. 12:29

Låt 2016 bli året då vi slutar kalla varandra hora.

För någon vecka sedan så började ett klipp snurra på min Facebook. Det handlade om en dotter som ber sin pappa om en tjänst. Klippet heter “Kära Pappa” och går ut på att den ofödda dottern pratar till sin pappa från magen. Det handlar om hur pojkar kommer behandla henne när hon blir äldre. Hur hon kommer bli tafsad på mot sin vilja, kallad hora och billig och många andra saker. Hur hon kommer bli behandlad och hur samhället kommer säga att pojkarna skämtar, det är bara så pojkar är.  

Hon berättar också om hur hon blir våldtagen när hon är blir vuxen. Av sonen till en kille som pappan gått i skolan med. Killen var de som alltid drog skämt som var lite på gränsen, sådana som pappan också skrattade åt. Dottern säger att skulle pappan vetat att killens son skulle våldta hans dotter i framtiden skulle pappan säkert sagt åt honom att skärpa sig, men hur skulle han kunnat veta det då?

Men hans son är uppfostrad med sådana skämt, och det formar honom som person. Lär honom att det är okej. I slutet av klippet ber dottern alltså pappan om en tjänst. Att pappan ska göra allt han kan för att stoppa allt som kommer att ske innan det ens hinner börja. Att han inte ska låta hennes bröder kalla andra flickor horor för någon dag kanske någon tror att det är sant. Att han inte heller ska acceptera sexuella skämt som är på gränsen från kompisar och andra killar, för oftast ligger det en liten sanning i dem. Till sist avslutar hon med att säga: “Kära pappa, jag kommer födas till en flicka. Snälla gör ditt för att det inte kommer att vara den största faran av dem alla.”

Jag blev så påverkad av det här klippet. Dels för att det är något som jag som kvinna fått vara med om och se på nära håll när jag var ung. Hur flickor blir kallade hora, hur killar tafsar och objektifierar som om det vore hur okej som helst. Men det påverkade också mig eftersom jag väntar mitt första barn. Och när jag tänker mig att min eventuella dotter ska behöva utsätta för just det. Att pojkar kommenterar hennes utseende, tar på henne fast hon inte vill eller berättar åt alla vilken hora hon är. Jag vill, och tänker, göra allt för att hon inte ska behöva ha det så när hon är fjorton.


Så därför vill jag att vi ska sluta acceptera sådana skällsord. Sluta skratta åt sexistiska skämt. Sluta uppmuntra pojkar (och flickor för den delen också) att använda sig av dessa ord. Säg ifrån. När ni hör någon prata nedvärderande om någon annan, gå dit och be dem att sluta. När vi byter år till 2016 tycker jag det ska vara slut på allt det här, och för att det ska hända behöver varenda en av oss anstränga sig. För ingen vill väl att ens dotter ska bli kallad hora? Eller att ens son ska vara den som kallar någon hora? Inte jag i alla fall.


I och med diskussionen om sexuella trakaserier i media just nu tänkte jag det passade att dela med mig av en ledare jag skrev till mitt sista numret av Studentbladet som tangerar samma ämne.

Publicerad 12.01.2016 kl. 20:13

snart är det hejdå Studentbladet.

studentbladets julglögg

studentbladets julglögg

I torsdags hade vi Studentbladets årliga julglögg på redaktionen. Vi pyntade redaktionen med ljus och girlanger, jag hade bakat en cheesecake med pepparkakor och vitchoklad och så hade vi förstås lite annat smått och gott också. 

Många av våra medarbetare genom året var på plats och det var ett fint sätt att avsluta året på. Nu är det bara en tidning kvar som går i tryck på tisdag och sen är vår tid på Studentbladet slut. SÅ sjukt egentligen. Känns som om jag började där igår. Så sjukt också att vi snart gjort nio fysiska tidningar. Är så stolt över oss att vi fått ihop dem i tid varje gång (okej vi har en kvar så ska inte jinxa det..). Har gjort så många roliga intervjuer och haft möjligheten att låta kreativiteten flöda. Nu är jag väldigt pepp på att forsätta skriva och jobba vidare med andra saker. Men först det sista på sista numret. 

Efter årsskiftet vänta några kurser, fullt fokus på ratata och så förstås bebis! Sen tänker jag förstås också fortsätta skriva och jobbade med bloggen. Vääääldigt pepp på 2016!

Publicerad 12.12.2015 kl. 09:33

när man måste säga nej till roligheter.

Gamla studenthuset och Stockmann en fredagEn bild från en solig fredag i oktober när jag inte alls var stressad utan mest nöjd (det var lönedag också så kan ha varit därför men ändå..).

Hela den här graviditeten har gjort (som tur är!) att jag lärt mig att lyssna på min kropp mera. Har alltid haft svårt att ta det lugnt och har alltid tagit på mig lite mer program än jag kanske skulle ha ork med. Men nu i och med att jag är tröttare än vanligt (och vill gråta så fort jag ens är lite stressad) så har jag fått tänka om lite. 

Så i natt när jag låg vaken och dels angstade över allt jobb som jag måste hinna med under veckoslutet och dels störde mig på ungen för att hen inte kunde ligga still utan prompt (tack  Sandra för hjälpen med världens svårtaste ord haha!) måste härja runt i magen klockan fyra på natten så att jag inte kunde somna om, bestämde jag mig för att nepp det blir ingen julfest på fredag.

Det kommer bara bli ett stressmoment för mig och även hur roligt det skulle vara så skulle jag bara sitta och fundera på allt jobb jag borde sitta och skriva och när jag ska åka hem så jag får tillräckligt med sömn inför lördagen. Måste ändå stiga upp relativt tidigt för att köra till Ekenäs. 

Så idag ställer jag in allt så går att ställa in, sätter mig vid datorn och försöker jobba undan så mycket som möjligt så att stressmolnet ska minska lite. Sen om jag hinner njuta av någon fredag det får vi se, men det problemet tar vi en annan gång! 

Glad fredag iallafall!

Publicerad 11.12.2015 kl. 11:16

världens gravidaste person nr 2.

Brita Zackaris krönika i nyaste ELLE

För att läsa texten, tryck på bilden och sen zooma!

Genialiska Brita Zackari, som förövrigt också är gravid just nu, skrev en så sjukt bra krönika till senaste numret av svenska ELLE. Kan skriva under på allt, ja förutom det där med pizzan. För för mig har allt som går under onyttigt varit otänkbart. Eller okej, egentligen har all mat överhuvudtaget gjort mig illamående, men mest fettig mat. 

Det är ju sjukt egentligen hur en inte kan tänka på något annat än att man är gravid. Jätte tråkigt säkert för alla runt om kring en, men det är ju SÅ stort så hur skulle man inte vilja prata om det hela tiden?!

Och det här med att ha konstant PMS är vääldigt påfrästande. Har gråtit åt så gott som alla så mycket bättre-avsnitt, började storböla när jag såg på ett avsnitt av Mr. Selfridge och de meddelade att Storbrittanien går med i första världskriget, hulkade till sista avsnittet i förra säsongen och första avsnittet i senaste säsongen av Downton Abbey och ja, you get the point. Killen har också fått stå ut med några vredesutbrott och tårar de senaste månaderna... Som att ha mens hela tiden fast utan blod men med en svälld tjockismage istället. 

Ni som varit/är gravida, känner ni igen er eller har era graviditeter varit helt annorlunda? Vill jätte gärna veta! Frossar i allt som har med graviditeterna att göra nu. Bloggar, böcker, poddar, berättelser. Är så fascinerad av att höra om andras upplevelser när det kommer till att vara preggo. Fast inte om ni haft en ljuuvlig gravditet, då kan ni gå och gömmar er. Okej, SKOJA. Vill förstås också höra om det också!

Publicerad 09.11.2015 kl. 13:11

livet tar en ny vändning.

Det här om att vi ömsar skinn vart sjunde år har dykt upp i mitt liv några gånger den senaste tiden (Blondinbella skrev ett intressant inlägg om det och jag pratade om det med Kaj Korkea-aho när jag intervjuande honom för senaste numret av STBL) och jag kom fram till att det stämt ganska bra in på mig också. 

För sju år sen träffade jag min kille och jag ändrades väldigt mycket. Efter ett tag slutade jag umgås med flera vänner, började ta skolan på större allvar och växte som person väldigt mycket. Jag ömsade tydlig skinn och blev en annan person. 

På samma sätt som de sägs att vi ömsar skinn vart sjunde år brukar folk också prata om sju års krisen i förhållanden. Någon kris har vi väl inte haft ännu (fast de kan ju komma) men det att jag kommer ändras det kommande året är ett faktum. Och inte bara jag utan hela livet kommer att ändras, både mitt eget och vårt gemensamma. Den här gången har det dock inget att göra med att ömsa skinn eller något sånt.

Det är nämligen så att i min mage växer en liten bebis. I april 2016 kommer vi (och Carl-Philip och Sofia tydligen också!) bli föräldrar! Så sjukt härligt, överväldigande och spännande. Magen har också börjar puta lite så det går knappt att dölja det längre. Och nu när vi berättat åt de viktigaste tänkte jag att det var dags att berätta åt er också.

I morgon går jag in i 20:e veckan, vilket betyder att halva graviditeten har just gått. Kan inte förstå vart tiden tagit vägen! Och så roligt att äntligen dela med mig av det här, har längtat så efter att få berätta om det! 

Publicerad 07.11.2015 kl. 11:00

jag tänder ett ljus för er.

tänd ett ljus

Idag tänder vi ljus. Vi tänder ljus för de som vi saknar, de som lämnat oss för tidigt och de som äntligen fått frid. 

De senaste fem åren har jag varit på sex begravningar. Både såna som dog i förtid och såna som levt till en hög ålder. Sorg är något som har varit väldigt närvarande i och med det. Det har legat i bakhuvudet konstant och ibland bubblat upp när man minst anat det. 

För tre år sen dog min brors bästa vän i en olycka. Ena sekunden var allt som vanligt och två dygn senare var han borta. 15 år. Det var en sån händelse som man inte visste hur man skulle hantera, för det var så svårt att förstå. Att greppa hur något sånt kan hända och hur man aldrig mer skulle få se en person som varit så närvarande i ens liv i många år. 

Vi har tagit farväl av så många de senaste åren och även om alla dessa sorger också vara nära mig, har de varit någon jag älskar som berörts ännu mer. Och att se hur de man älskar lider utan att man kan gör något gör sorgen så mycket starka på något sätt. Att man vet att det egentligen inget man kan göra för att det ska bli lättare och att det inte finns annat än tid som gör sorgen lättare. Så det enda man kan göra är att vara där, även om det känns som de futtigaste i världen. 

Så idag tänder jag ett ljus för alla de fina som jag önskar skulle få vara här. Här och uppleva allt de missar, som jag önskar att jag skulle kunna dela med dem. Och så tänder jag ett ljus för de som sörjer någon som gått bort. För det finns inget jobbigare än just det. 

Publicerad 31.10.2015 kl. 16:35

glöm inte att njuta av stunden.

Mörkret har börjat smyga sig på. Snabbare och snabbare för varje dag. Med mörket kommer också den klassiska höstmelankolin. Den konstanta längtan efter något annat. 


Hösten är en av de härligaste årstiderna, ändå är det konstigt hur svårt det är att njuta av stunden. Vi längtar efter att hösten ska vara över. Vi längtar efter andra länder, värme, julen, snö, nästa år. Och glömmer helt bort att njuta av stunden. Hur fint vi har det just här, just nu. För snart är vi där när vi längtar efter just den här tiden. 
Och visst hösten är fin men den är också svår. Mörkret påverkar mycket mer än bara dagarna. Det påverkar oss enda in i själen. Det tar inte länge innan vi är inne i vardagsstressen, ångesten och ja, mörket. 
Just därför borde vi njuta av allt de fina som hösten för med sig. Friska höstdagar, mysiga hemmakvällar och den vackra naturen. För det är just nu vi behöver det. Varje liten stund av ljusglimtar hjälper oss genom mörket. Sen plötslig är vi framme i december och gatorna gnistrar av ljus. 


Men ännu behöver vi kämpa lite. Så varför inte njuta av det fina som mörket för med sig? Det är bara för en kort liten tid. 
 

Publicerad 22.10.2015 kl. 20:47

är kön ett föråldrat begrepp?

Jag skrev en kolumn för vega Österbotten för någon vecka sen. Den handlade om kön och om hur jag tycker det är lite föråldrat att prata om män och kvinnor. Detta var (suprise suprise) ett ämne som upprörde många och fick en hel del minst sagt intressanta kommentarer. Vad tycker ni? Håller ni med mig eller kommentarerna? Här hittar ni kolumnen och här finns en artikel om diskussionen vi hade i sändning om den några dagar senare. 

källa

Och här kommer kolumnen i sin helhet:

I vårt samhälle har vi, som alla vet, två kön. Kvinnligt och manligt. Flicka och pojke. Från att ett barn föds så styrs barnet från första början in i ett av facken. Redan på BB kläs hen i antingen ljusrött eller blått beroende på vad hen har mellan benen. Men är det verkligen nödvändigt? Börjar inte kön vara lite föråldrat?

Kön har varit något som definierat oss i all tid. Och okej, män och kvinnor är på en viss nivå helt olika. Män kan ju till exempel inte föda barn och kvinnor har ja, ingen snopp. Men där tar olikheterna slut. Kvinnor kan vara fysiskt starkare än män, män kan ha större bröst än kvinnor och vissa kvinnor kan ha mörkare röster än vissa män.

Varje år föds det mellan fem och åtta intersexuella barn i Finland. Det betyder alltså att man vid födseln inte kan avgöra vilket kön barnet har. Barnen blir då stämplade som sjuka, även om de egentligen är helt friska, och efter det påbörjas hormonbehandling. Detta leder senare till fall, där könsbestämningen antingen blivit fel och barnet är egentligen trans- eller intersexuellt.

Ett utmärkt exempel på problematiken med endast två kön är att inom medicinen definieras kön utifrån naturvetenskapen, men trots att kön inte är en egenskap som går att mätas. Vilket kön du har, är upp till dig själv. Den enda som kan bestämma det är du. Inte en läkare när du är två timmar gammal. Så är det inte dags att inse att begreppet kön börjar vara föråldrat?

Varför lägger vi så stor vikt på vad som är flickigt och pojkigt? Varför skapar vi en sådan norm, att det är helt acceptabelt för en tjej att bära killkläder men tvärtom är det helt befängt? Innan barnet ens kan välja färger själv, fostrar vi dem att ty sig till normen. Redan här gör vi då skillnad på vad en flicka är och vad en pojke är. Vi gör skillnad på könen.

Om vi före det barnen kan prata styr in dem på en viss könsroll, vad ger vi dem då för förutsättningar? Hur ska vi kunna lära den lilla personen att det är ingen skillnad, om man är tjej eller kille. Hur förklarar du att du kan göra och ha på dig vad du vill oavsett hur du ser ut mellan benen om vi redan från början visar dem att det visst är skillnad?

Alla är vi olika och det är helt okej. Om en tjej vill ha en rosa Hello Kitty klänning är det helt okej. Lika okej borde det vara att en kille också vill ha det. Alla är vi individer och skiljer oss från varandra, men varför måste vi dela in oss i kön? Varför måste vi alls använda begreppet? Kan vi inte bara komma överens om att det handlar om unika individer och därmed skippa könsindelningen.

Publicerad 03.10.2015 kl. 12:47

 Jenna / 23 / Helsingfors

Jobbar som evenemangsproducent, skribent, är mamma till Agnes och bokälskare. Är också hetsig feminist, förälskar mig i främmande städer och gillar att argumentera.

Min blogg är lite som mitt anteckningsbok där jag skriver om min vardag, saker jag läst, inspiration och åsikter. Just nu är jag vårdledig, jobbar som evenemangsansvarig på Ratata, bloggar och skriver nu som då. 

Kontakt: 

jenna.vierinen(a)gmail.com / jenna(a)ratata.fi

 

Follow on Bloglovin

 

 

Visit Jenna Vierinen's profile on Pinterest.

SAM_6011_Fotorddd

bokklubben-rund